Ämnet "beslutsfattandets villkor" är egentligen värdigt en uppsats. Jag hade några stolpar med mig till studion, hann dessvärre inte utveckla någon av dem speciellt mycket. Europaparlamentarikern Anna Hedh (S), som var med från Bryssel via telefon, var inne på en av de grejer jag tycker är viktigt att fritidspolitiker tänker på: att skapa ett eget nätverk av personer med olika kompetenser.
Tjänstemännen som lägger förslagen till beslut har onekligen fördelar gentemot fritidspolitikerna. Dels jobbar de heltid med frågorna, och dels har de utbildningar som matchar ämnet - de kan vara jurister, ekonomer, planarkitekter, ekologer med mera. Ytterst få fritidspolitiker har samma kompetensnivå som tjänstemännen inom alla de områden man fattar beslut i. Då är det viktigt att man som beslutsfattare har folk att fråga - att få en "second opinion" från*.
Ytterst ligger det i den förtroendevaldes egenintresse att skaffa sig så bra beslutsunderlag som möjligt. Som politiker är du alltid ansvarig för de beslut du fattar. Ibland blir det fel, och det är inte så att man fattar dåliga beslut med flit. Men skit händer, tjänstemän räknar fel, man har fattat något fel, saker får oförutsedda konsekvenser. Huvudsaken är att du kan förklara hur du tänkte, men det kräver också att du åtminstone läst in dig på ärendet. Det är det minsta man kan begära av beslutsfattare, oavsett om de finns i kommunen, landstinget, riksdagen eller Europaparlamentet.
* Detta rådrum kräver tid, något som dessvärre inte alltid finns. Får man ett komplicerat ärende presenterat för sig för första gången på sittande möte och förväntas fatta ett beslut så är det givetvis omöjligt att hinna kolla faktauppgifter eller fråga någon om råd. Men då får man som beslutsfattare ha så pass stor integritet att man vägrar ställa upp på de villkoren, och begära att frågan tas upp nästa gång istället. Risken med att ställa sådana krav är förstås att man kan kallas för "bakåtsträvare", men man sover åtminstone gott om nätterna.
0 comments:
Post a Comment