Palme

Är relativt nyss hemkommen från en flerdagarsresa av privat karaktär. Den hade också karaktären av finlandsfärja och Stockholms mindre kända sevärdheter (Heron City, Kista Galleria mm). Nog om det.

Om ett par dagar är det den 28:e februari 2011 och därmed exakt 25 år sedan statsminister Olof Palme sköts ned på öppen gata av en okänd mördare. Det kan knappast undgått någon, med tanke på den mängd minnesartiklar över Palme och de återuppväckta spekulationerna om mordet.

Själv var jag bara fem år gammal när Palme sköts. Att jag ändå har vissa minnesbilder säger en del om vilket trauma det var, och i viss mån kanske ännu är, för det svenska samhället.

Minnesbild 1 är en allmän besvikelse över att att lördagens Gomorron Sverige ställdes in. Eller rättare sagt; att veckans enda tecknade program ställdes in. På den här tiden fanns bara SVT, och på SVT gick det inte mycket tecknat. En av veckans höjdpunkter var Gomorron Sverige, för där visades exempelvis Super-Ted.

Så icke lördagen den 1 mars 1986. Olof Palme hade blivit mördad, och då fanns ingen plats för lättsam underhållning. Mitt femåriga jag var rätt upprörd över detta.

Faktum är att detta är en minnesbild jag delar med flera andra i min ålder, säg de som är födda 79-81 ungefär. Flera jag pratat med säger sig också minnas Palmemordet just på grund av det inställda Gomorron Sverige. Det kanske låter märkligt, men för ett barn i 80-talets Sverige var lördagens tecknade inslag i Gomorron Sverige en verklig höjdpunkt, och det var väl ett litet trauma i sig att bli blåst på den konfekten.

Minnesbild 2 är mer konkret. Jag och min mamma står utanför dåvarande Servus i min hemby Trekanten. Jag gissar att det är lördag, möjligen söndag, den 1 eller 2 mars. Löpsedlarna domineras givetvis av mordet. Jag var inte politiskt insatt överhuvudtaget, jag visste inte ens vem Palme var, men jag kunde läsa redan då. Förmodligen har jag frågat min mamma något i stil med vem gubben på bilden är, jag minns faktiskt inte själva frågan, men jag minns hennes svar rätt exakt:

"Det var jättemånga som tyckte om honom."

Som svar till en undrande femåring duger det mer än väl. Faktum är att det alltjämt tycks vara en fullt godtagbar beskrivning över Palmes liv och gärning - även för vuxna. Bilden är förstås långt ifrån så enkel, men jag gillar den. Hade det hänt idag och jag hade behövt förklara det för en femåring så hade jag förmodligen sagt ungefär samma sak.

Jag läste någonstans att Palmemordet har röstats fram som den största händelsen i Sverige under 1900-talet. Så kan det mycket väl vara, och inte minst det faktum att någon som var fem år gammal vid tillfället har åtminstone två minnesbilder kvar 25 år senare talar ju för det.