Rapporten är bland det mest obehagliga jag läst. Framförallt innehåller den skakande vittnesmål från barn och ungdomar som är placerade i HVB-hem runt om i Sverige. Om kadaverdisciplin, integritetskränkningar, godtyckliga och kollektiva bestraffningssystem samt inte minst negativa förväntningar och direkta hån från den vuxna personalen.
Några ungdomar berättar att "om en person missar bussen så blir ingen hämtad. Alla får gå från staden till hemmet. Ungdomarna uppger att de har försökt prata med personalen om att bara straffa den person som har gjort fel, men att de då fått som svar att de måste lära sig att ta ansvar."
En flicka tvingades radera alla kontakter i sin mobiltelefon, med motiveringen "Men vi tycker inte du ska ha dina kompisar kvar, du får starta om på nytt."
En annan flicka berättar att hon har höga målsättningar; hon vill bli advokat, vilket hon nämnt för personalen på HVB. Svaret hon fick var: "Det är ju lång väg dit". Och så började de skratta.
Behandlingarna anpassas inte för de olika barnens behov, utan ofta tvingas alla genomgå samma behandlingar. Om man nu kan kalla det för behandlingar:
"Ungdomarna förstår inte syftet utan anser att de utnyttjas som gratis arbetskraft. De berättar till exempel om att de hjälpt till med att reparera föreståndarens motorfordon eller att städa personalens rum."
Barnombudsmannen har i arbetet med rapporten arbetat med 108 barn, varav 73 bodde på HVB-hem. Situationen för barn som befinner sig i familjehem är överlag mycket ljusare än de, ofta äldre barnen, som är placerade på HVB-hem.
I Sverige finns totalt cirka 5 000 barn som lever i HVB-hem. Detta är barn som befinner sig i ett utsatt läge, som har speciella och individuella behov. Om rapporten är någon indikation på hur det kan se ut för dessa tusentals barn så... ja, jag finner fanimej inte ord. Det går inte.
Rapporten är viktig. Läs!
0 comments:
Post a Comment