Man slutar inte vara en myndig och självständig människa vid en viss ålder. Om jag nån gång hamnar på ett äldreboende förväntar jag mig stor personlig frihet. Vill jag ha pannkakor och glass till frukost, då ska jag banne mig få det också. Vill jag sitta uppe till klockan 5 och spela poker och dricka Jack Daniel's, då ska ingen jävel säga något annat.
Bara i stelbenta offentliga monopolsystem, där byråkrati och regelverk går före individens behov, är det möjligt att fortsätta driva en verksamhet som inte respekterar sina kunder. Ett större utbud av äldreboenden, med olika ägare, skulle tvinga alla att skärpa till sig, erbjuda större valfrihet för de boende men även driva upp lönerna eftersom antalet arbetsgivare skulle öka och därmed konkurrensen om den kvalificerade arbetskraften.
Personligen skulle jag vara beredd att flytta ganska långt om det innebar att jag hamnade på ett äldreboende som respekterade mig som individ, och där jag själv fick styr över min vardag. Kanske det behövs någon form av nationellt valfrihetssystem även inom denna sektor (LOV:en tycks ju inte räcka till). Historier om hur kommuner drar in efterrätter och alkoholservering på grund av ekonomi eller moralpanik gör mig bara mer övertygad om nödvändigheten att låta individens fria val sålla bort de verksamheter som inte begriper att även äldre har rätt till frihet.
0 comments:
Post a Comment