Det legendariska nomineringsmötet 2002 lärde oss mycket

I höst är det 10 år sedan jag gick på mitt första större Folkpartimöte. Jag var medlem sedan något halvår tillbaka och hade hjälpt till i valrörelsen 2002 genom att dela ut valmaterial i villaområden, samt skrivit någon insändare eller två. Mötet det gällde var nomineringsmötet efter valet, medlemsmötet där man beslutar vilka personer som ska få de olika uppdrag partiet förhandlat sig till.

Jag hade nog aldrig gått dit ens, om det inte vore för dåvarande LUF-ordföranden, som drev ivrig kampanj för att få in fler ungdomar på partiets olika poster. Han övertygade mig om att vi behövde vara många på plats, för han tänkte kräva votering vid ett par av punkterna, just för att få in fler ungdomar.

Mötet blev mitt första besök i sammanträdesrummet "Smedjan" i landstingshuset. Det blev också det mest upprörda och stökiga partimöte jag någonsin bevistat - än till denna dag. Nomineringsmötet 2002 är i det närmaste legendariskt.

Vad det handlade om? Tja, många var missnöjda med sin tilldelning. I efterhand förstod jag att det funnits viss kritik mot förhandlarna och deras prioriteringar, inte bara från olika förtroendevalda utan också från föreningens styrelse. Men för mig, som inte hade bakgrunden klar för mig, framstod det mest som kaos. Förtroendevalda hoppade av partiet på stående fot. Föreningens ordförande klev av. Mötet fick ajourneras flera gånger. Känslorna svallade och stämningen var urusel.

Men föreningen överlevde det. Och drog sina lärdomar. Sedan dess har rutinerna skärpts och förankringsprocesserna i partiet uppenbarligen förbättrats. Vi har tydligare riktlinjer, tagna i god demokratisk ordning, för maktspridning och minskat centralstyre.

Inget möte sedan dess har kommit i närheten av nomineringsmötet 2002. Även om vi inte alltid är helt överens så är debatten alltid sansad, det höjs inga röster och förtroendevalda hoppar definitivt inte av partiet på stående fot.

Varför jag skriver om detta nu? För att jag tror Miljöpartiet i Kalmar har ett rätt tufft medlemsmöte idag. Jag bedömer att de har ännu större interna problem än vad vi hade för tio år sedan - deras problem har pågått längre och har skett mer inför öppen ridå. Jag sympatiserar inte nämnvärt med deras politik, men jag har sympati för dem som medlemmar i ett parti.

Min poäng är att en förening - även Miljöpartiet i Kalmar - kan ta sig ur såna här problem och komma vidare. Det kanske kräver en urladdning på ett medlemsmöte och avhopp, men ibland är det enda sättet att kunna komma framåt. Kanske man ibland måste riva det gamla för att bygga nytt.