Linnéuniversitetet vägrar offentliggöra de kalkyler och utredningar som ligger till grund för förslaget att omlokalisera till Fredriksskansområdet. Som offentligt finansierad myndighet lyder de naturligtvis under offentlighetsprincipen, men det har de hittills inte brytt sig om. De påstår att universitetet tjänar ekonomiskt på att hyra in sig i nybyggda lokaler i vattennära läge, men vägrar redovisa hur de kommit fram till denna slutsats.
Efter påtryckningar från media kommer de istället släppa en egenförfattad sammanfattning av underlaget. Det lär inte döda spekulationerna, utan snarare förstärka ryktena om att de försöker dölja någonting, något som t ex Peter Akinder på Östran är inne på.
Detta påminner mig om en sekvens ur Ted Kennedys självbiografi.
Under Watergateskandalen ville Richard Nixon inte lämna ut sina hemliga bandinspelningar för granskning hos den särskilde åklagaren. Först försökte han hemligstämpla dem, och när inte det funkade föreslog han en kompromiss; Senatorn John C. Stennis skulle få lyssna på banden och sedan författa ett sammandrag till åklagarmyndigheten. Åklagaren köpte inte det upplägget. Dels var Stennis en god vän till Nixon, och dels var han - åtminstone enligt Kennedy - nästan helt döv.
Genom att försöka mörka materialet som ligger till grund för beslutet om nya och sjönära lokaler riskerar Linnéuniversitetet få ett helt eget Watergate på halsen. De misstankar som nu fått fäste i media och på andra håll hade kunnat undvikas om universitetet följt sina egna styrdokument. Universitetets övergripande strategidokument har en sektion med rubriken "Våra värderingar". Första meningen lyder:
"Linnéuniversitetet ska präglas av öppenhet och närhet."
"När det passar oss", kanske de borde lägga till.
Avslutningsvis en reflektion.
En universitetsforskare som inte kan, eller vägrar, redogöra för bakgrundsfakta och hur han kommit fram till sina slutsatser betecknas med rätta som oseriös. Hur ska man då betrakta en universitetsledning som gör samma sak?
0 comments:
Post a Comment