Inte bara plan- och bygglagens fel att det byggs lite i Kalmar

Barometern kör en serie artiklar kring bostadsbristen i Kalmar. I dag riktar kommunalrådet Johan Persson (S) kritik mot lagstiftningen som styr plan- och byggprocessen. Den är tidskrävande och frustrerande, menar han, och det är den.

Men eftersom andra kommuner lyckas bygga bostäder så kan det inte vara hela förklaringen till varför det byggs så väldigt lite här. Det finns ett lokalt politiskt ansvar för Kalmars dåliga bostadsproduktion. Jag har bloggat om detta tidigare. Några andra faktorer är:

• Kalmarhems dåliga ekonomi. Eftersom bolaget tidigare misskötte sina avskrivningar, under en socialdemokratisk styrelseordförande, så har allmännyttan inte haft några ekonomiska resurser att nyproducera bostäder. All kraft har fått gå till att sanera ekonomin. Det håller på att vända nu, men man har tappat ett antal år på vägen.
  
• Storslagna projekt. Jag tänker framförallt på Fanerdun och World Trade Center. Dessa projekt har tagit mycket tid i anspråk för tjänstemännen i kommunen. Vanlig bostadsplanering har fått stryka på foten när stora och ofta synnerligen komplicerade byggprojekt fått högsta prioritet av den politiska majoriteten.
  
• Kommunens organisation. Jag har länge hävdat att kommunens planprocess är dumt organiserad. Vi har en mark- och planenhet under kommunstyrelsen och ett samhällsbyggnadskontor under samhällsbyggnadsnämnden. I teorin ska mark och plan beställa saker från SBK, men i praktiken har man skapat ett slags dubbelkommando som sinkar hela processen. På Solvägen tog det exempelvis sex år från markreservation till försäljning av marken. Kritik mot planprocessen i Kalmar framkommer också i den utredning som nu gjorts av kommunledningens organisation.

De tre punkter jag listar är säkerligen inte alla orsaker till varför det ser ut som det gör. Men min poäng är att man inte bara kan skylla plan- och bygglagen för Kalmars dåliga bostadsproduktion. Det finns lokala orsaker, och ett lokalt politiskt ansvar, både från tidigare politiska majoriteter och den nuvarande.

Östrans nya giv

Östra Småland verkar ha antagit en ny modell för hur de publicerar nyheter på nätet. Inledningen av tidningens artiklar läggs ut på webben, men vill man läsa hela reportaget eller nyheten så måste man antingen köpa papperstidningen eller e-tidningen. Man vill locka till läsning, men det ska inte vara helt gratis.

Jag förstår verkligen tanken. Betalande kunder genererar givetvis mer intäkter än de som inte betalar något alls - en insikt som förhoppningsvis snart också drabbar de rödgröna i landstingsstyrelsen, så ett nytt biljettsystem i kollektivtrafiken kan bli aktuellt.

En tidning som inte lägger ut några nyheter alls på sin webb får inga besök. Frekventa uppdateringar lockar till mer läsning, det behöver man inte vara gammal webbkonsult för att förstå. Det finns alltså en målkonflikt mellan att få många att läsa papperstidningen, och samtidigt locka till läsning på webben. Denna målkonflikt kämpar rimligen alla tidningar med. Olika tidningar väljer olika vägar. En del tidningar, framförallt utomlands, kräver betalt för att man ska kunna läsa något alls på nätet, andra - Aftonbladet exempelvis - "låser in" vissa artiklar.

Östrans lösning känns väl rätt rimlig jämfört med många andra, men det kan komma uppstå en del konstiga situationer när deras artiklar ska kommenteras och debatteras på nätet. En del av debattörerna kommer bara att ha läst inledningen av artikeln på webben, andra kommer ha läst hela i papperstidningen eller e-tidningen. Men det känns inte som något jätteproblem.

Det är också tydligt att Östran bygger om sin webb för ett mer interaktivt innehåll, med fler bloggare och Läsarnas sida. "Webb är webb och papper är papper" som chefredaktören Lotta Lindqvist skrev om i sin blogg i början av sommaren. Östrans nya modell kommer därför inte direkt som någon överraskning.

Som gammal webbnisse och nyhetsknarkare så är jag givetvis intresserad av sånt här. Tiden får utvisa vilken modell som fungerar bäst för tidningarna, utvecklingen är ännu i sin linda.

Gott och blandat

Det påstås ofta att företag som driver friskolor gör stora vinster och flyttar pengarna till något valfritt skatteparadis. Dagens Samhälle skriver idag om hur det egentligen ligger till. Dessvärre finns det inte online, men artikeln bygger på Almegas rapport från i juli. Ur deras pressmeddelande:

Almegas samanställning visar att totalt har de tio största friskoleföretagen tagit in nästan 1,5 miljarder i extern finansiering i form av upplåning eller ägartillskott samtidigt som man endast delat ut 30 miljoner i vinst. 

De granskade företagen omsätter tillsammans cirka 6,5 miljarder. Den sammanlagda vinsten under perioden uppgick till 817 miljoner, medan investeringarna var hela 2,4 miljarder. 

Almegas pressmeddelande är från början av juli. Hur många gånger sedan dess har populistiska vänsterpolitiker, mot bättre vetande, upprepat lögnen om de stora vinstuttagen i friskolorna?

* * *

De som vill förbjuda vinster i friskolor har för övrigt en dold agenda. Om friskolor inte tillåts gå med vinst, hur ska de då kunna investera i ny utrustning? Hur ska de kunna klara av ökade kostnader för lokaler, el, städning och allt annat som knappast blir billigare över tid? Hur ska de kunna säkerställa att personalens löneutveckling hänger med prisutvecklingen i samhället?

Kort sagt: de som vill förbjuda vinster i friskolor vill egentligen inte ha några friskolor alls. Men det kan de inte säga rakt ut, för folk i allmänhet gillar valfrihet. Istället väljer friskolefienderna den populistiska vägen och angriper vinstuttaget.


* * *

En tidig utvärdering av den sänkta restaurangmomsen visar att den mycket väl kan ha haft effekt på sysselsättningen inom restaurangnäringen. Det säger åtminstone siffror från Arbetsförmedlingen, Visita och Konjunkturinstitutet, enligt en artikel i Dagens Industri.

Men visst, det är för tidigt att slå fast huruvida momssänkningen haft avsedd effekt. Per någon slags automatik är det då givetvis även för tidigt att slå fast att reformen misslyckats, något som de dystopiska dystergökarna på vänsterkanten bör ha i åtanke. Kanske de ska hia sig lite ibland, och inte döma ut reformer innan förslaget ens hunnit genomföras.

* * *

Det är bra att det markeras mot statsministerns inspel om statlig finansiering av satsningar på regionaltrafik. Jag tror inte heller att regeringen är speciellt intresserad av att öppna den där dörren, egentligen. För då kommer 290 kommuner och 21 län/regioner banka på finansministerns dörr och kräva samma välvillighet som visats Nacka när regional infrastruktur ska finansieras.

En sådan ordning skulle skapa ett läge av konstant friktion mellan regionföreträdare i olika landsändar och regeringen. Det skulle förmodligen bli mycket dyrt också, det brukar det bli när många olika parter ska bli nöjda.

* * *

Visst är det fantastiskt att en kommun där Vänsterpartiet ingår i den politiska majoriteten beslutat att sponsra OS-tvåan Sara Algotsson i tre år? Vänstern brukar vara emot alla former av samhälleliga elitsatsningar, och mer elitidrottare än en OS-tvåa i ridsport går knappt att bli. Man undrar i sitt stilla sinne vad de ställde för dyrt motkrav på socialdemokraterna för att gå med på satsningen.

* * *

Efter Miljöpartiets starka vår så trodde jag aldrig att något annat lokalt parti skulle kunna hota dem i kategorin "Årets offentliga haveri". Men snart vete fan...

Om slöseri

Nu när slöseriet på våra myndigheter börjar uppmärksammas ställs en del naturliga följdfrågor. Hur fungerar den interna revisionen, exempelvis? "Vem granskar dessa så kallade granskare?" undrade Peter Akinder på Östrans ledarsida igår. Det är en bra fråga. Media har förstås en roll att fylla som granskare, men kanske det behövs någon annan granskande verksamhet?

* * *

Sen hjälper det förstås inte hur duktiga revisorer man har, om beslutsfattarna ignorerar deras rekommendationer. Socialdemokraterna i KSRR:s styrelse är ett prima exempel på vad jag menar. De beviljade ordföranden Steve Sjögren (S) ansvarsfrihet, trots att revisorerna inte ville det. Vad är revisorernas roller i Kalmar värda när partilojalitet går före rätt?

* * *

Någon som granskar slöseriet med offentliga medel - bland såväl statliga myndigheter som kommuner och landsting - är Slöseriombudsmannen. Sedan sommaren 2012 är det Martin Borgs, välkänd dokumentärfilmare, som innehar posten. Slöseriombudsmannens blogg rekommenderas varmt.

* * *

För övrigt bör alla läsa Per Bauhns debattartikel på SvD Brännpunkt: "Staten har inga egna pengar".

Opinionsbildning med extra allt

Läser i SvD (tipstack Hellman) att Arbetsförmedlingen betalat en pr-byrå 122 000 kronor för "framtagande av en debattartikel". För 122 000 kronor borde man kunna förvänta sig ett riktigt mästerverk. Tyvärr tog bara en (1) tidning tog in texten, så många lär ha missat denna fantastiska läsning.

SvD:s artikel hade varit mumma att ta med sig till nästa löneförhandling. Om jag nu haft några sådana.

* * *

"Myndigheter ska inte ägna sig åt opinionsbildning", hette det förr, inte minst från Allianshåll. Det kanske bara är jag som överreagerar, men det verkar onekligen som en del av våra myndigheter inte håller med regeringen kring detta. Att Arbetsförmedlingen köpte pr-tjänster för 14 miljoner kronor under 2011 kan ju tyda på det.

Uppdatering: Ursprungsartikeln i tidningen Publikt är mer matnyttig än SvD:s sammanfattning.

Uppdatering 2: Att Jan Björklunds fru jobbar på pr-byrån i fråga är en given tidningsvinkling, men kopplingen känns något långsökt. I synnerhet som tjänsten upphandlades och att pr-byrån sedan bytts ut. Men det, tillsammans med dagens utspel av Juholt, tjänar väl åtminstone som en räddande gonggong för Annie Lööf, som någon skrev på Twitter.

* * *

Allvarligt, 122 000 kronor? Använde de många upphovsrättsskyddade ord? Levererades texten inristad i en guldplåt? Eller framfördes den i sångform av Bruce Springsteen?

Tillgänglighet med förhinder

På centralstationen i Kalmar finns det skyltar med blindskrift. Detta exempel som ni kan se nedan berättar vilket spår man för närvarande befinner sig vid (1B). Det är klokt att sätta ut skyltar med blindskrift, mindre klokt är dock placeringen:

Stolpe på "fel sida" av räcket. Foto: Pontus Ydström.

Närbild på samma stolpe. Foto: Pontus Ydström.

Skylten sitter på (för ändamålet?) en fastmonterad jättestolpe. Stolpen har man placerat på andra sidan räcket som avgränsar perrongen. Dessutom har man vridit stolpen så skylten inte är vänd mot perrongen. Förutom det mest uppenbara problemet: hur hittar en synskadad ens skylten från början?, så undrar jag hur många som klarar av att nå den från perrongen om de väl vet att den finns där. Det kan åtminstone inte vara meningen att man ska läsa skylten framifrån, för då skulle de synskadade behöva ge sig ut på en ojämn och stenbelagd sluttning precis bredvid tågspåren...

... jag undrar hur de tänkte, vilka de nu var (Trafikverket? Jernhusen?) som bestämde att den skylten skulle sitta just så, just där.

Lite mer smått och gott

Så här dagen efter att Malin Peterssons (M) avgång blev känd är tidningarna fulla av kommentarer i stil med att det var den "självklara" eller "naturliga" utgången av den uppkomna situationen. Visst är det märkligt att ingen av dessa tvärsäkra herrar - det är oftast herrar - vågat uttala sig lika tvärsäkert innan Peterssons avgång blev klar?

* * *

I dag spelar Kalmar FF mot Young Boys i Bern. Det hade känts tryggare, och sett till matchbilden mer rättvist, med en större ledning än 1-0 inför bortareturen, men man får helt enkelt laga efter läge. Jag tror Nanne kommer säkra upp bakåt, bli inte förvånade om Öhman får spela i backlinjen och Thorbjörnsson på innermittfältet.

Nu är det inte något fel i att lägga större tyngdpunkt på defensiven. Faran ligger i att backa hem och påbörja pressen för nära eget målområde. Det håller sällan i 90 minuter mot kompetent motstånd. Nyckeln till avancemang ligger i koncentrerat försvarsspel över hela banan, och att utnyttja de lägen till omställningar som uppstår när press/understödsspelet fungerar.

* * *

Peter Akinder, politisk chefredaktör på Östran, fortsätter odla myten om att Folkpartiet i Kalmar halverats "under Inger Hilmanssons tid". Det bör påpekas att Hilmansson fick plats som oppositionsråd i stadshuset efter valet 2006, ett val där Folkpartiet fick 6,2% av rösterna och fyra mandat i kommunfullmäktige. I valet 2010 fick Folkpartiet 5,7% och återigen fyra mandat i fullmäktige.

En minskning på 0,5% och oförändrat antal mandat är rätt långt ifrån en halvering. Såvida man inte har en alldeles socialdemokratiskt influerad matematik, som Östrans ledarsida.

* * *

Till sist är det givetvis glädjande att Vattenfall sätter tryck på regering och myndigheter för att få fram ett tydligare regelverk för ny kärnkraft i Sverige. De politiska låsningarna gör väl dessvärre att andra aktörer på detta sätt tvingas driva på, men som sagt, välkommet är det iallafall.

Trycket låg till sist bara på Moderaterna

I dag kom beskedet att Malin Petersson (M) avgår som kommunalråd. Det finns väl inte så mycket mer att säga i den delen, mer än att det är trist. Däremot kan man ha invändningar mot hur media hanterat situationen den sista tiden. När de båda kommunalråden offentliggjorde sin relation så rapporterades från båda "partilägren" om hur de skulle lösa den uppkomna situationen. Men allt eftersom tiden gått har rapporteringen allt oftare handlat om Moderaternas hantering, och allt mindre om Socialdemokraternas.

Artikel på artikel på artikel har under den senaste tiden skrivits om Moderaternas interna process, vilket förstås skapat ett tryck och förväntningar på snabba resultat från deras håll. Motsvarande mediebevakning av socialdemokraternas process har saknats. Därmed har media - medvetet eller ej - förmedlat bilden av att det är Moderaterna som ska lösa situationen. Förväntningar har skapats på ena sidan, men inte på den andra.

Jag vet inte om den skeva mediebevakningen spelade någon roll i slutänden. Men att den varit just skev den sista tiden går knappast att förneka. Media bör alltid analysera sin egen roll i såna här sammanhang, och det tror jag faktiskt att både Barometern och Östran gör. Frågan är vilka lärdomar de tar med sig?

Smått och gott

Det är inte helt enkelt att starta upp det här gamla maskineriet efter en lång och avkopplande semester, det ska ni ha djävligt klart för er. Men jag gör väl ett försök, för även om undertecknad är seg i starten så snurrar världen hänsynslöst nog vidare som vanligt.

* * *

Till min glädje kan jag exempelvis rapportera att skyltarna och biljettsystemet på stadsbussarna verkar fungera finfint just nu. Häpna passagerare får numera hosta upp pengar för att åka med kollektivtrafiken i Kalmar, och kan storögt beskåda hur de elektroniska skyltarna inne i bussen faktiskt lyckas berätta vad som är nästa hållplats på resan.

* * *

Jag har haft flera trevliga upplevelser på Guldfågeln Arena de senaste veckorna. Spelet ser visserligen hackigt ut under långa perioder, men Kalmar FF lyckas ändå vinna matcher. Föreningen bör snarast förlänga kontrakten med vissa nyckelspelare som Arajuuri, Israelsson, Eriksson och Dauda (det trodde jag inte jag skulle tycka för ett halvår sedan, men jag har bytt åsikt, men det får man väl inte säga i det här jävla landet?).

* * *

Följer på avstånd debatten kring den tänkta restaurangetableringen i Borgholms socitetspark. Jag kan förstå att man har åsikter om hur arrendeavtalet med kommunen ska utformas, men däremot är det beklämmande att se vilken förändringsrädsla som präglar diskussionen kring själva lokaliseringen. Det vimlar inte direkt av etablerade aktörer som vill investera tid, kapital och talang i vår landsände. Robert Gustafsson, som har del i projektet, är klockren i Ölandsbladets artikel. En åretruntrestaurang kan vara ett steg i en ny riktning och förlänga säsongen för flera aktörer i centrala Borgholm.

* * *

Spekulationerna kring framtiden för Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) och Malin Petersson (M) fortgår, inte minst i media. Flest frågor och krav på besked tycks ställas till Malin och hennes parti, nästan som om hela ansvaret för att lösa situationen ligger där, och som om det redan var klart att det blir hon som måste lämna sin post. Om rapporteringen i detta avseende tillåts bli alltför snedvriden så kan det mycket väl påverka processen i den riktningen, eftersom media då skapar ett tryck utifrån på det ena partiet, men inte det andra.

* * *

Det börjar märkas att folk kommer tillbaka från semestrarna. Men ska man döma av kalendern så drar det igång på allvar först i nästa vecka. Då är mötesmaskinen igång igen. Hösten är intensiv både i landstings- och kommunpolitiken. Landstingsfullmäktige ska anta landstingsplan i november, och i kommunen väntar flera stora ärenden på beslut. Vi kan alltså se fram emot en intressant höst, förhoppningsvis med både bra diskussioner och beslut. Kanske blir det också intensivare på bloggfronten, det brukar gå att jogga igång eländet när man väl börjar skriva.

Kan Miljöpartiet i Kalmar ta sig ur krisen?

Det är rötmånad, en tid då luftfuktighet och värme leder till ökad bakterietillväxt och därmed snabbare nedbrytning av organiskt material. Saker och ting ruttnar fortare än vanligt, helt enkelt.

Något som verkar brytas ned allt snabbare är Miljöpartiet i Kalmar kommun. Det är ingen hemlighet att partiet dragits med interna slitningar ett tag. Jag bloggade om deras läge innan sommaren och drog paralleller till mitt eget partis slitningar för tiotalet år sedan. Min poäng var att det går att lösa problem av denna typ, men det kan vara smärtsamt.

Men frågan är vad Miljöpartiet ska göra. Sönderfallet accelererar och partiföreningen verkar alltmer delas upp i olika falanger. Efter medlemsomröstningen om partiets framtida inriktning skriver Barometern idag att Jonas Löhnn dragit igång nätverket Wasabi "som ett alternativ till den nuvarande partigruppen som inte bedriver den typ av opposition som Kalmarborna behöver och, tror jag, vill ha".

Löhnn säger också att "Jag behöver ett forum för förankring, den tidigare med partigruppen är saboterad av människor som infiltrerat gruppen och som innebar att den inte var en intern fungerande samling." 
Det är hårda ord, men Löhnn sa ungefär samma sak i en annan artikel för några dagar sedan, och gick sedan till hårt angrepp mot landstingrådet Jessica Rydell, som han menar "har gjort Miljöpartiets partigrupp i Kalmar så dysfunktionell att den inte längre är meningsfull".

Artiklarna kan ses som en uppföljning till det offentliga gräl som olika miljöpartister haft på Barometerns debattsida under sommaren. Det började med ett generalangrepp från Jimmy Svensson den 20 juni, där han kritiserade just Rydell och även skrev "det finns en grupp av tjejer inom Miljöpartiet som tar till olika metoder för att styra det interna arbetet och hålla varandra om ryggen". Han fick ett väldigt diplomatiskt svar av föreningens ordförande, och Svensson replikerade då att problemet med att man grupperar sig efter kön fortsätter skapa slitningar.

Jag vet inte om det är nätverket för gröna kvinnor som Rydell startat som avses i första hand, men jag tror det. I vilket fall får man som utomstående betraktare bilden av en grälsjuk förening utan gemensamt mål.

Miljöpartiets interna konflikter verkar inte bara vara kring vilken politik man ska föra. Det verkar också vara ett slags kamp mellan könen, eller åtminstone mellan olika grupperingar och personer. Politiska konflikter finns nästan alltid inom partier, och går att hantera i en fungerande organisation genom demokratiska omröstningar och intern debatt. Värre är när konflikterna börjar handla om personer, vilket tycks vara fallet hos Miljöpartiet i Kalmar. Då blir det - som grädde på moset - också svårare att lösa konflikter kring den förda politiken.

Interna konflikter mellan personer och grupperingar kan - när de tillåtits eskalera tillräckligt länge - lamslå ett partis arbete. Ju längre problemen pågår, desto större är också risken att de sprids till andra delar av partiorganisationen i länet, när de olika falangerna kräver understöd och uppbackning från högre instans. Det är en ond cirkel som ingen utom miljöpartisterna själva kan ta sig ur. Frågan är om de klarar det, och i så fall till vilket pris?

"Kanske man ibland måste riva det gamla för att bygga nytt" skrev jag i blogginlägget i början av sommaren. Det är alltjämt sant, kanske ännu mer nu än då.