Kan Miljöpartiet i Kalmar ta sig ur krisen?

Det är rötmånad, en tid då luftfuktighet och värme leder till ökad bakterietillväxt och därmed snabbare nedbrytning av organiskt material. Saker och ting ruttnar fortare än vanligt, helt enkelt.

Något som verkar brytas ned allt snabbare är Miljöpartiet i Kalmar kommun. Det är ingen hemlighet att partiet dragits med interna slitningar ett tag. Jag bloggade om deras läge innan sommaren och drog paralleller till mitt eget partis slitningar för tiotalet år sedan. Min poäng var att det går att lösa problem av denna typ, men det kan vara smärtsamt.

Men frågan är vad Miljöpartiet ska göra. Sönderfallet accelererar och partiföreningen verkar alltmer delas upp i olika falanger. Efter medlemsomröstningen om partiets framtida inriktning skriver Barometern idag att Jonas Löhnn dragit igång nätverket Wasabi "som ett alternativ till den nuvarande partigruppen som inte bedriver den typ av opposition som Kalmarborna behöver och, tror jag, vill ha".

Löhnn säger också att "Jag behöver ett forum för förankring, den tidigare med partigruppen är saboterad av människor som infiltrerat gruppen och som innebar att den inte var en intern fungerande samling." 
Det är hårda ord, men Löhnn sa ungefär samma sak i en annan artikel för några dagar sedan, och gick sedan till hårt angrepp mot landstingrådet Jessica Rydell, som han menar "har gjort Miljöpartiets partigrupp i Kalmar så dysfunktionell att den inte längre är meningsfull".

Artiklarna kan ses som en uppföljning till det offentliga gräl som olika miljöpartister haft på Barometerns debattsida under sommaren. Det började med ett generalangrepp från Jimmy Svensson den 20 juni, där han kritiserade just Rydell och även skrev "det finns en grupp av tjejer inom Miljöpartiet som tar till olika metoder för att styra det interna arbetet och hålla varandra om ryggen". Han fick ett väldigt diplomatiskt svar av föreningens ordförande, och Svensson replikerade då att problemet med att man grupperar sig efter kön fortsätter skapa slitningar.

Jag vet inte om det är nätverket för gröna kvinnor som Rydell startat som avses i första hand, men jag tror det. I vilket fall får man som utomstående betraktare bilden av en grälsjuk förening utan gemensamt mål.

Miljöpartiets interna konflikter verkar inte bara vara kring vilken politik man ska föra. Det verkar också vara ett slags kamp mellan könen, eller åtminstone mellan olika grupperingar och personer. Politiska konflikter finns nästan alltid inom partier, och går att hantera i en fungerande organisation genom demokratiska omröstningar och intern debatt. Värre är när konflikterna börjar handla om personer, vilket tycks vara fallet hos Miljöpartiet i Kalmar. Då blir det - som grädde på moset - också svårare att lösa konflikter kring den förda politiken.

Interna konflikter mellan personer och grupperingar kan - när de tillåtits eskalera tillräckligt länge - lamslå ett partis arbete. Ju längre problemen pågår, desto större är också risken att de sprids till andra delar av partiorganisationen i länet, när de olika falangerna kräver understöd och uppbackning från högre instans. Det är en ond cirkel som ingen utom miljöpartisterna själva kan ta sig ur. Frågan är om de klarar det, och i så fall till vilket pris?

"Kanske man ibland måste riva det gamla för att bygga nytt" skrev jag i blogginlägget i början av sommaren. Det är alltjämt sant, kanske ännu mer nu än då.