Om socialdemokraternas partiledarcirkus

Socialdemokraterna har alltid fascinerat mig. Det är kanske inte så konstigt. Som politiskt intresserad har man alltid tvingats ha ett förhållningssätt till det största och länge dominerande partiet i Sverige. Jag kommer dessutom från en socialdemokratisk släkt där sossarna alltid varit något slags default-läge att ta avstamp från när politik ska diskuteras.

Just nu är socialdemokratin ett ledarlöst parti som flyter vind för våg på opinionshavet. Jovisst, Mona Sahlin är partiledare, men i praktiken en "lame duck". De besked som olika företrädare ger i politiska diskussioner idag gäller förmodligen inte om några månader. När den nya ledaren väljs kommer det bli en hel del nya kvastar som sopar. Oavsett vem som väljs.

Det vore dock dumdristigt att räkna ut socialdemokratin inför valet 2014. Visserligen är deras opinionssiffror rekordlåga, men å andra sidan innebär det för Rörelsen en siffra på knappt 30 procentenheter. Ingen dålig bottenivå att påbörja en klättring ifrån. Dessutom är socialdemokratin på sina ställen alltjämt stark, inte minst i vårt län.

Så de ska absolut inte räknas ut, även om de har en ganska svår resa framför sig, en resa som också måste göras på kort tid. Det räcker inte bara med att byta ledargarnityr. Även politiken behöver en rejäl översyn, och socialdemokratin måste finna sin roll i debatten - innan valrörelsen drar igång. Att bara agera klagokör och kritisera den sittande regeringen håller inte.

Just nu pågår ett rätt komplicerat rävspel bland de som vill se sig själva som nästa partiledare. Inte minst i media. En nyhet om någon av de socialdemokratiska förhandsfavoriterna är sällan vad det först syntes vara. Det blir gärna så i ett slutet parti där människor inte kandiderar öppet, och där partiledaren snarare utses än väljs.

Hade jag varit socialdemokrat hade jag propagerat för Sven-Erik Österberg. En del anser att han är grå, men det behöver inte vara någon nackdel. Mona Sahlin är exempelvis många saker - men knappast grå. Hjälpte det att vara färggrann? Österberg har lång erfarenhet från riksdagsarbete i olika utskott, han är gruppledare och har varit minister. Erfarenhetsmässigt och sett till kompetens ligger han i den absoluta toppen av kandidaterna som det spekuleras kring. Dessutom sitter han i riksdagen, vilket hade varit ett absolut krav från min sida, och som gör att ett par av de andra namnen som det spekuleras kring faller bort.

Andra namn som jag - ifall jag vore sosse - hade lyft fram: Håkan Juholt och Leif Pagrotsky.

Att partiledarfrågan är småjobbig för Rörelsen märks även lokalt där inte minst Peter Akinder, ledarskribent på Östran, och Jonas Hellberg (S) småboxas lite via blogginlägg och ledarstick. Där Akinder vill se en rutinerad och sammanhållande kraft vill Hellberg se förnyelse. Att hitta en kandidat som kombinerar båda dessa herrars önskemål är mer eller mindre omöjligt.

Striden står inte bara mellan förnyelse och rutin, utan även mellan vänster och höger inom partiet. För att inte tala om alla intresseorganisationer som vill ha ett ord med i laget - exempelvis fackförbunden och alla partiorganisationer.

Alla kommer alltså inte att bli nöjda. Frågan är om man kan skaka fram en kandidat som tillräckligt många inte är missnöjda med. Däri ligger den första nyckelfrågan för socialdemokratin. Först när röken skingras kring detta vet vi inom Alliansen vad vi har att frukta från Det Stora Partiet år 2014.