Det finns goda skäl till att på allvar överväga ett närmande och kanske i förlängningen till och med en sammanslagning av Folkpartiet och Centerpartiet. Det vore välgörande om Centerpartiets utveckling i liberal riktning, breda organisation på landsbygden och stadda kassa förenades med Folkpartiets urbana och intellektuella kapital.
Det är en i många stycken korrekt, men samtidigt något förenklad*, beskrivning av partiernas olika styrkor.
En sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet har varit på tal tidigare. Det var nära i början på 70-talet. Kärnkraftsfrågan och jordbrukets avreglering har gjort det mer bekymmersamt, men åtminstone den förstnämnda knuten är ju löst av energiöverenskommelsen inom Alliansen. Det finns andra hinder att gemensamt övervinna, men jag är av den bestämda åsikten att det finns fler likheter än skillnader mellan C och FP.
I senaste numret av Liberal Debatt skrev Adam Cwejman (LUF) och Magnus Andersson (CUF) om detta. Cwejman vill initiera en debatt nu, och har via sin blogg pingat bland annat undertecknad. Så här kommer mina tankar.
Först måste man bestämma sig för vad man har för mål. Själv vill jag verka för ett liberalare Sverige, och jag har valt att göra det inom Folkpartiet liberalerna. Jag är därför liberal i första hand och folkpartist i andra hand. Mitt mål är ett ökat liberalt inflytande i svensk politik (eftersom politik är verktyget för att förändra Sverige).
Ska man slå samman Centerpartiet och Folkpartiet så får det inte vara i avsikt att driva mittenpolitik, utan för att driva en spetsig liberal politik. Moderaterna och Socialdemokraterna kan idag båda klassas som mittenpartier, och utrymmet för ytterligare ett parti där är starkt begränsat. Jag har för avsikt att påverka Folkpartiet i en liberalare ekonomisk och social riktning de kommande åren, och om jag ser att Centerpartiet fortsätter på sin inslagna väg ökar givetvis möjligheten för ett samgående på sikt.
Jag välkomnar alltså Centerpartiets liberala resa de senaste åren. Samtidigt känns det lite onödigt att två partier med i många stycken samma politiska mål konkurrerar om samma väljare, inte minst organisatoriskt och resursmässigt. Det finns därför en stor poäng med en sammanslagning: genom att samla styrkorna och resurserna så ökar möjligheten att nå ut med en gemensam liberal politik.
Men politik är inte vetenskap, och 1+1 blir inte alltid 2 när organisationer slås samman. Det finns en del sakfrågor som förblir olösta, och det finns inpinkade revir, positioner och sentimentalitet som i bästa fall kan överbyggas, men som i sämsta fall gör en ny organisation till en enorm koloss om alla ska behålla allt som tidigare. Här måste man vara vaksam om en sammanslagning blir aktuell.
Folkpartiet och Centerpartiet är dock idag så pass lika att man bör söka närmare samarbete. Detta bör initieras uppifrån, men beslutas lokalt. Det sista är viktigt. Man kan rimligen inte uppifrån tvinga två liberala partier att bilda ett nytt liberalt parti. Förändringen kan initieras uppifrån, men det är lokalföreningarna och länsförbunden som måste godkänna den.
Respektive partistyrelse borde inleda samtal för att se ifall det går att få till ett mer organiserat samarbete i valrörelsen 2014. Jag tror det här måste tas stegvis, vi måste få lära känna varandra lite innan man börjar tala om en sammanslagning. Ett organiserat samarbete kan exempelvis vara att man hjälps åt med valsedelsdistribution, att man delar på vissa kostnader, gör gemensamma utskick, och där man så önskar kan man givetvis gå fram med gemensamma valsedlar och dela lokaler/valstugor, anordna gemensamma arrangemang och utspel osv.
Gör man detta öppet, med den uttalade ambitionen att lära känna varandra bättre inför ett eventuellt samgående, så ökar intresset för båda partierna. Det är också en öppen och ärlig deklaration gentemot väljarkåren, och en signal om att man litar på varandra. Gör man detta tidigt så har vi tre år på oss att förbereda en gemensam, men ändå åtskild, valrörelse 2014. Känner man sedan fortsatt förtroende för varandra, och likheterna i politiken kvarstår, så bör respektive partis kongress få ta ställning till ett samgående någon gång under mandatperioden 2014-2018 (i Folkpartiets fall år 2015).
Märker man att vi inte är mogna så bör det organiserade samarbetet utvärderas och om möjligt fortsätta inför 2018. Det jag ser framför mig i den omedelbara framtiden är alltså inte en sammanslagning, utan ett mer fördjupat samarbete, där lokalföreningar och länsförbund själva i stor utsträckning avgör hur långtgående samarbetet blir.
Sen kan jag ändå inte låta bli att spekulera i hur ett sammanslaget parti skulle se ut. Först och främst skulle det inte heta "Centerliberalerna" som tidningen Liberal Debatt föreslår. Detta på grund av de skäl som Niklas Frykman anger. Center antyder att det rör sig om ett mittenparti, och jag är inte intresserad av att genomföra en sammanslagning bara för att bli krossad mellan högersossar och nymoderater.
Inte heller ska "Folk" ingå i det nya partinamnet. Mitt förslag är istället "Liberalerna" eller "Liberala Samlingspartiet". "Liberala partiet" eller "Liberaldemokraterna" hade också varit acceptabla, men dessa två namn är upptagna.
Ledarskapet kan ju bli en knäckfråga. Från vilket av de två partierna ska det nya partiets ledare tas? Personligen gillar jag Miljöpartiets lösning med ett delat ledarskap, och kan mycket väl tänka mig en sådan lösning i ett framtida sammanslaget parti. Det skulle kunna lösa knäckfrågan om partiledarskapet.
Sedan är det givetvis den gemensamma partikongressen, med ombud för det sammanslagna partiets medlemmar, som väljer personerna. Partistyrelsen ska inte vara för stor, kanske 15-20 personer. I och med det dubbla ledarskapet blir partisekreterarens roll mindre extern och mer inriktad på partiorganisationen, något som kommer behövas inte minst i uppstarten.
Partikongress hålls vartannat år. Det gemensamma partiprogrammet är ett sammanhållet dokument som alltid är uppe till diskussion, i alla sina delar. Partikongressen är öppen för alla. Partistyrelsen lämnar förslag till svar på motionerna. Något utskottsarbete i samband med kongressen förekommer ej, eftersom detta bara tenderar att skapa förvirring när förslagen ska hanteras.
Partiets organisation består av regioner och lokalföreningar. En kommun kan innehålla flera lokalföreningar, men en lokalförening kan också täcka två eller flera kommuner. De lokala förutsättningarna avgör. Regionen och föreningarna har årsmöten precis som idag, då personer väljs. Regionorganisationens geografiska utformning följer förslagsvis de nya regionkommunernas geografiska indelning.
Så. Det var väl allt jag hade att säga i denna fråga just nu. Sammanfattningsvis alltså: påbörja gärna ett partistyrelsestött djupare samarbete. Låt partierna lokalt och regionalt avgöra hur långtgående samarbetet ska bli inför 2014. Utvärdera därefter, och ta ett eventuellt beslut om samgående under nästa mandatperiod.
* Som jag skämtsamt sa till Roger Sandström (C), åldermannen bland Alliansens politiska sekreterare: Ni har pengarna, vi har idéerna - kan det bli bättre? Han höll inte alls med om min analys, märkligt nog... ;)
0 comments:
Post a Comment