Tolkningsfrågor kring tjänstekoncession

Min kompis Freddan är i både Östran och Barometern idag. Det gäller cykelfärjan som jag skrev om för ett par dagar sedan. Kommunerna tänker sig tydligen en lösning med tjänstekoncession för driften/överlåtandet av färjetrafiken, vilket gör att man undgår en offentlig upphandling. Freddan är - bland många andra saker - båtägare och hade velat lämna in ett anbud.

Jag hade aldrig hört talas om "tjänstekoncession" innan cykelfärjan nu blev aktuell. Det kan alltså användas som en form av entreprenadlösning - en myndighet låter någon utomstående sköta en verksamhet. I normalfallet ska sådana lösningar upphandlas enligt LOU (Lagen om Offentlig Upphandling). Detta för att inköp som görs med skattepengar ska vara öppna för granskning - tanken är att det ska motverka bl a korruption.

Själva grejen med tjänstekoncession tycks vara att leverantören - i detta fallet rederiet - ska ta en betydande ekonomisk risk jämfört med en upphandling. Jag läser på Konkurrensverkets hemsida om ett par fall som varit uppe i EG-domstolen, ett som friats och ett som fällts. Rätt intressant läsning.

På en annan sida skriver Konkurrensverket följande:

Med tjänstekoncession avses ett kontrakt av samma slag som ett tjänstekontrakt som innebär att ersättningen för tjänsterna helt eller delvis utgörs av rätt att utnyttja tjänsten.

För att det ska vara en tjänstekoncession måste alltså leverantören själv - helt eller delvis - täcka sina utgifter. Kalmar och Mörbylånga kommuner samt Trafikverket ska bidra med totalt 1 miljon kronor per år. Enligt Barometern beräknas kostnaden för att driva färjetrafiken uppgå till 2 miljoner kronor per år. De offentliga aktörerna täcker med andra ord hälften av utgifterna och leverantören får själv dra in resten av intäkterna på biljetter, kringförsäljning osv.

På webbplatsen Upphandling24 finns en artikel om hur man upphandlar med hjälp av tjänstekoncession. I anslutning till artikel finns en faktaruta med rubriken "Det här är praxis", och där framgår:

Leverantören ska i huvudsak erhålla ersättning från tredje man, därmed bär leverantören en betydande ekonomisk risk.

Tredje man är i detta fall passagerarna på färjan. Leverantören "ska i huvudsak" få sina intäkter därifrån, men som jag skrev ovan ska -enligt förslaget - hälften av de intäkter som behövs komma från kommun och stat.

I artikeln säger en upphandlingskonsult att:

En upphandlande myndighet ska inte betala för tjänsten, så en viktig grundförutsättning för en tjänstekoncession, är att det finns en marknad som är villig att betala för tjänsten

Som så ofta förr blir det en juridisk tolkning: hur mycket är delvis? Är den ekonomiska risk som leverantören tar tillräckligt stor för att det ska anses vara en tjänstekoncession? Får leverantören sin huvudsakliga ersättning från tredje man när kommun/stat täcker hälften? Eller är det som konsulten säger, att den upphandlande myndigheten inte ska betala för tjänsten alls?

Jag har inga svar. Men jag tycker frågorna är intressanta.