Ett minne från Monza

Den f.d. stjärnföraren i Formel 1, Mika Häkkinen, sågar sin forne konkurrent Michael Schumacher i en artikel i Aftonbladet. Enligt Häkkinen borde Schumacher aldrig gjort comeback, och han säger också att de aldrig blev särskilt nära vänner när han själv tävlade eftersom tysken var "för arrogant".

När jag läste artikeln kom jag att tänka på ett av mina starkaste idrottsminnen, som faktiskt involverar både Häkkinen och Schumacher. Det var efter Italiens Granx Prix på Monza år 2000, på den obligatoriska presskonferensen, det hände.

Schumacher hade just vunnit loppet, och därmed hamnat på totalt 41 Formel 1-segrar i karriären - samma antal som legenden och hans idol Ayrton Senna, som omkom* i en krasch 1994 på San Marinos GP. En krasch som för övrigt bevittnades på nära håll av Schumacher, som låg tvåa bakom Senna när denne tappade kontrollen och åkte av banan.

Presskonferensen blev inte ihågkommen för Schumachers seger på Monza, eller för att lillebror Ralf Schumacher också hamnade på prispallen, eller ens för att en brandman avled när ett däck, som lossnat från en bil inblandad i en krasch, träffade honom i huvudet (vidden av brandmannens skador var dock inte kända vid presskonferensen). Nej, istället blev den ihågkommen för Schumachers reaktion på frågan om han är medveten om att han nu ligger på samma antal segrar som Senna:



Det är en sällsynt inblick i hur utmattning och den ständigt närvarande dödsrisken påverkar deltagarna i Formel 1. Men det är också ett exempel på den respekt och sammanhållning som finns mellan förarna. Trots att Häkkinen och Schumacher slogs vilt om titeln det året, och trots att de inte verkar komma speciellt väl överens, så klappar Häkkinen om Schumacher och ber journalisten om en paus.



* Ayrton Senna är den senaste - förhoppningsvis sista - föraren som omkommit i samband med ett formel 1-lopp. Dagen innan hans fatala olycka omkom den Österrikiske föraren Roland Ratzenberger. När de bärgade Sennas bil hittade de en ihopvikt Österrikisk flagga, som Senna uppenbarligen tänkt hissa efter målgång som en hyllning. Det säger också något om förarnas inbördes respekt, konkurrensen till trots.