S är i otakt, men inte ur leken

Hela havet stormar i socialdemokratin. Inrikesnyheterna domineras av Mona Sahlins krav på att partiledningen ställer sina platser till förfogande inför nästa års extrakongress, och diverse politiska bedömare konstaterar att nu kommer det bli knivar i ryggar, korridormygel och skitsnack på yppersta elitnivå de närmaste månaderna.

Huvuden ska rulla, syndabockar ska utses, personer ska petas, talespersoner ska ut i kylan, stenar ska vändas, skeletten ska ut ur garderoberna och fan vet om inte locket ska läggas på brunnen också.

Själv anser jag att socialdemokratin har större problem än sitt ledarskap. Det är ett parti i otakt med den tid vi lever i. Den samhällsanalys, byggd på klasser och homogena grupper av fackligt ansluta löntagare, som fortfarande utgör fundamentet i problemformuleringen hos det (snart före detta?) stora partiet leder snett.

Samtidigt ska man ha klart för sig att socialdemokratin står fortfarande stark i många kommuner och landsting. Den som tar ut något i förskott inför 2014, eller kläcker ur sig definitiva domar såsom att socialdemokratin skulle vara slut, riskerar att få äta upp det. Ett parti som hamnat i otakt kan givetvis hamna i takt igen. Frågan är bara hur lång tid det tar.